Ett kort inlägg. Vi har det bra. Vi vaknar och det är sol ute och värmen sprider sig i hela kroppen. Huden blir sådär brun som den bara kan bli under sommaren. Trots SPF 50 får vi smörja flera gånger och i slutet av dagen hittar man alltid en fläck man missade någonstans. Det är semester. Vi är kvar i Melbourne men åker nog till Adelaide inom en vecka. Alla åker till Sydney. Så vi åker åt andra hållet. Halva landet är fullt av 19-åriga backpackers som främst är här för att hoppa bungy jump och åka festbåt och dansa till stängningsdags på klubbar. Inget fel i det, vi är bara inte den typen.
Våra roomies har gått ut och dansat varje kväll tio dagar på raken. De är lika gamla som jag. Ett år äldre och ett år yngre. Jag blir trött i huvudet på att tänka att de börjar göra sig klara NU, halv nio på kvällen, när vi precis ätit middag och jag vill krypa ner under täcket och se serier, i alla fall ta av mig linserna och sätta upp håret i en tofs mitt på huvudet.
Johan säger ibland att vi är som pensionärer. Då kontrar jag med att det helt beror på vem man jämför med, och med vad. Vilka värderingar. Vilka tankar, åsikter, idéer man har. Jag har aldrig känt mig som mina jämnåriga klasskompisar, vi har aldrig varit på samma plats i livet, varken psykisk eller fysisk. Mina närmsta vänner är lillgamla precis som jag. Delar samma värderingar.
Och han klagar aldrig. Det är inte ett klagomål. Bara en observation. Vi är lika i mycket men olika i en del saker. Jag har accepterat mig själv för länge sedan, att det är såhär jag är. Min ryggrad, min stöttepelare, blir bara bredare och bredare. Jag vet vem jag är. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag alltid längtar efter sängen klockan nio på kvällen. Jag ser bara ingen idé med att göra det "man ska göra" eller "det alla andra gör" som folk säger, bara för att jag är 23 år och i Australien.
Jag är 23 år gammal och är i Australien och älskar varje dag. Jag älskar skogen, träden, floden, haven, fåglarna, dofterna, solljuset och solnedgångarna. Jag älskar träningsvärk och att svettas och att känna Johans arm dra in mig i sin famn. Jag älskar vinden som blåser i håret. Jag älskar att ta en bok och sätta mig i skuggan och låta timmar passera. Jag älskar att ta bilen av vår hyresvärd och köra runt, att ligga på stranden, att busa i havet med Johan. Långa diskussioner med densamme hyresvärd, en 37-årig Australienare med självfall och solbränna.
Ett eller två vinglas eller en drink som gör mig berusad efter några sippar och jag ställer mig och lagar mat mitt i allt för att jag inte ätit sedan frukosten och alkohol plus tom mage plus Jennie i allmänhet inte är en sådan bra ekvation. Jag älskar att ligga bredvid Johan och prata om allt och inget och höra hans skratt fylla mina öron. Jag älskar att han (för det mesta) inte himlar med ögonen när jag vill prova bröllopsklänningar eller kollar Pinterest efter inspiration, att vi kan diskutera vad som händer sen, att vi delar synen på hur många barn vi vill ha, och pratar och skojar om dem och oss och det som var och det som komma skall. Och nuet. Det viktigaste, bästa av allt. Här och nu. Tillsammans.
Han är faktiskt rätt amazing, även om han inte alltid inser det själv. Och idag är det exakt fem och ett halvt år sedan han öppnade sin lägenhetsdörr för mig den där första gången efter jobbet och vi stirrade på varandra i flera sekunder innan jag klev förbi honom och han kysste mig förståndshandikappad.
Falling for him wasn't falling at all. It was walking into a house and suddenly knowing you're home. Jag bryr mig inte om att det är klyschigt, för det är sant. Och så har det varit sedan den dagen.
I love you. For all that you are, and all that you are yet to be. Always.
Jennie
