I veckan sålde vi Ettan, vår Ford Falcon vi spenderat mer tid i än vad som anses hälsosamt senaste tio månaderna. Vi har sovit, svurit, skrattat och kört vår fula ankunge kors och tvärs genom landet. Så många minnen med bilen. Men som alla goda ting så måste facklan passas vidare. Efter mycket om och men så föll bilan på ett ungt (född 98!) tyskt par som precis flugit in till Darwin av alla ställen och var så där oskuldsfullt naiva och trevande man är när man lämnar hemmet för första gången. Likbleka, med sockiplast och strumpor innanför sandalerna, halvt livrädda för att prata med någon annan, så var de intresserade av bilen. 30 år gammal var jag när jag köpte min första bil. Min alldeles egna bil, som inte delades med syskon eller stod skriven på någon annan. Det var därför också första gången jag sålde en bil, och varje stat har olika regler och tillvägagångssätt när man säljer den vidare. Vi provkörde bilen med tyskarna, de fick provköra den (första gången de körde vänstertrafik och tjejen var centimeter från att köra in i allt som stod parkerat efter vägen för hon slickade vägkanten), vi tog dem på ytterligare en tur dagen efter och efter lite huvudbry hur vi skulle administrera pappersarbetet så stod de äntligen som stolta ägare till världens vackraste Ford och rullade den till deras hostel. Senare samma dag gick den sönder. Jennie skrattade rått. Men de fick den för ett kanonpris. Med våra campingrejer. Jag kommer sakna dig, din fula ankunge.
/Johan
