Johan Àlskar tennis.
Jag Àlskar Johan, och alltsÄ Àr jag en andra gradens tennissupporter.
Australiens största tennisturnering, för att inte sÀga en av vÀrldens största, gick av stapeln hÀr i Melbourne igÄr, precis nÀr vi kommit in i landet, som att arrangörerna visste det. Och inte nog med det, den anordnades i staden vi precis börjat göra oss hemmastadda i. Vilken tur för oss alltsÄ, nÀr Johan gillar tennis och sÄdÀr.
Jag har sett nÄgon eller nÄgra halvtimmar hÀr och dÀr pÄ teve men ingen av dem nÄr upp till den totala mÀngd speltid som grabbarna kör med. Tre och en halv timme lÄnga matcher, i 35-gradig hetta! Det Àr respekt!
SÄ Johan var uppspelt och glad att vi skulle dit. Det var jag med, för solen sken, Johan var glad, solbrÀnnan började göra sig tydlig och jag tyckte att det i alla fall var lite spÀnnande att se pÄ en riktig tennismatch eller tvÄ.
Det var ungefĂ€r femtio tusen andra som tyckte samma som vi. Det var folk överallt. Kön till kebabstĂ€llet och korvstĂ€llet milslĂ„ng, folk som trampade en över fötterna och mumlade âsorry, so sorryâ medan de hasade ivĂ€g för att trampa pĂ„ nĂ„gon annan. Jag Ă€lskar Johan och solsken och glada mĂ€nniskor. Jag Ă€lskar inte packade sillar eller folk som stĂ„r stilla eller mitt i vĂ€gen eller folk som stĂ„r stilla och blockerar vĂ€gen, eller som trampar en pĂ„ fötterna helt med flit och mening bara för att de Ă€r för lata för att vĂ€nta fyra nanosekunder sĂ„ man hinner flytta sin lilltĂ„.
Jag fick en ryggsĂ€ck i nyllet nĂ€r jag stod vid flĂ€ktarna som blĂ„ste vattenĂ„ngor och njöt av att bli nerkyld nĂ„gra hundra grader. Hey watch yourself, frĂ€ste jag och killen sopade till mig igen nĂ€r han vĂ€nde sig om för att se vad det var för nĂ„got som gafflade nere i knĂ€höjd. NĂ€sta mĂ€nniska som trampade mig över tĂ„rna eller som gick in i mig nĂ€r jag svĂ€ngde Ă„t höger eller vĂ€nster rĂ„kade kanske fĂ„ en armbĂ„ge i sidan, eller i knĂ€vecket, beroende pĂ„ hur man ser det, och sĂ„ log jag mitt raraste leende och sade âsorry, so sorryâ.
Och in pÄ lÀktaren kom vi.
TvÄ mÀn pÄ varsin sida om ett nÀt. So far so good, det fattade jag. Jag fattade Àven 15, 30 och 40-systemet, att bollen var en tennisboll och att racketet de sopade till bollen med i ungefÀr tvÄhundra kilometer i timmen var ett tennisracket.
Den ena mannen pÄ den ena sidan vevade till och lÀt som den dÀr sköldpaddan som har sex pÄ Youtube, ni vet, och den andras svarsreplik var weeee varje gÄng han sopade till bollen. SÄ coolt, sade jag och lutade mig nÀrmare.
Jag bad Johan förklara vad och hur det gÄr ut pÄ. Han gjorde sitt bÀsta, det gjorde han. Och jag sögs in i spelet, i atmosfÀren runt och pÄ banan, sÄ hÀftigt att vara dÀr och samtidigt vara det med Johan. Vi hejade och ropade och buade. Och jag applÄderade sÄ det brÀnde i handflatorna nÀr alla andra gjorde det. Efter en extra hÄrd applÄd vÀnde Johan sig till mig och frÄgade vad jag höll pÄ med. Jag applÄderar, svarade jag. Han vann ju. NÀ, svarade Johan, han vann en matchboll (eller nÄgot). Jag tittade förbryllat pÄ honom. Men varför stÄr det inte nÄgot dÀr uppe pÄ poÀngtavlan dÄ? Varför blev inte femman en sexa?
Jo förstÄr du, svarade han, mycket tÄlmodigt fast ÀndÄ med skrattet alldeles nÀra, att han mÄste vinna tre stycken... nÄgonting... (det har jag rÄkat glömma) till innan femman blir en sexa, och sedan mÄste han vinna igen innan han vinner helt och hÄllet.
Jaha... Men dÄ förstÄr jag verkligen denna underliga sport lite bÀttre. Inte...
SÄ jag satt dÀr en vÀldigt lÄng stund och fattade vÀldigt lite.
NĂ€sta manliga match (vi sĂ„g nĂ„gra kvinnor ocksĂ„) som Johan pratat om att han velat se hur lĂ€nge som helst, nĂ„n Song frĂ„n Kina-omrĂ„det antog jag eftersom att han hette Song, började nĂ„gon timme senare. In pĂ„ banan klev en afrikan av nĂ„got slag och Johan pekade âdĂ€r Ă€r hanâ. Och jag fattade mycket lite igen. Men du sade ju att han hette Song, sade jag och försökte fatta nĂ„gonting.
Han hette Tsunga. Och var frÄn Frankrike.
Och sÄ servade han skithÄrt sÄ jag aldrig sett pÄ maken, men Johan hann förklara att vÄr egen Söderling servade mer Àn 30 kilometer hÄrdare, 230 kilometer i timmen! PÄ riktigt!
Och sedan landade bollen pÄ den andra sidan och den andra mannen hivade ivÀg den.
Och nös.
Och fick tillbaka bollen.
Och nös.
Och nös och nös och nös och nös och fick nÄgra poÀng och sÄ nös han igen. Det lÀt verkligen som att han ropade ACH OOO varje gÄng han nuddade bollen. Jag började fundera pÄ om man blev utslÀngd om man rÄkade ropa prosit, men jag vÄgade inte prova, sÄ jag skrattade i smyg under min hatt. Efter en stund bytte han till ASCHIM, som mig veterligen ligger i Göteborg, och han var mer Puerto rican Àn Glenn nÄgonsin kan drömma om.
Och sÄ pÄ sista, sista serven sÄ kom jÀgarvrÄlet. ACHOOOO HIIIIIII.
Rakt in i nÀtet.
RidÄ.
Vi Äkte hem nÀr matchen var slut och Tsunga vunnit (eller om det var nys-mannen, jag blev aldrig riktigt klok pÄ det dÀr). Jag tror inte att jag sade sÄ mycket pÄ vÀgen hem. Jag satt mest bara och filosoferade. Funderade. TÀnkte tillbaka. Det var den mest intressanta dagen pÄ lÀnge och riktigt hÀrligt inspirerande trots att jag fattade mycket lite.
Jag tÀnkte för mig sjÀlv att tennis nog Àr en sport för mig ÀndÄ, jag som Àr fyrkantig hela jag och inte kan med nÄgra bollar över huvud taget (förutom manliga hihi). För jag mÄ ha fattat mycket lite av vad som pÄgick och hur man rÀknade och vad som egentligen rÀknades som vad, men det innebar ocksÄ att jag fick vara glad dubbelt sÄ mycket. ApplÄdera dubbelt sÄ mycket. GlÀdjas Ät vem Àn som vann och göra det med hela hjÀrtat.
Det Àr svÄrt att vinna i tennis. Men nÀr man vÀl gör det pÄ riktigt, och man Àr sjutton Är gammal, dÄ kanske det till och med Àr sÄ att det finns nÄgot dÀr i ögonvrÄn som inte funnits dÀr minuterna tidigare, i alla fall hos dem som snart ska fylla tjugofyra. NÀr hela lÀktaren kastar sig upp och skriker, applÄderar, kramas, bankar pÄ sidovÀggarna, ropar YOU ARE THE FUTURE, och nÄgon stolt Àldre herre bakom oss sÀger att pojkvaskern Àr sjutton Är gammal.
DĂ„.
DÄ kan jag ge vad som helst för att sitta dÀr och insupa allting, trots att jag förstÄr mycket lite.
