VI ÄR IVÄG

Avresedagen. Dagen vi väntat på, längtat efter, drömt om, sett fram emot, haft fjärilar i magen inför, en lätt illamående knut av "Vad tusan är det vi ger oss in på". Den dagen kom till slut, och vi reste iväg 11:30 ifrån Piteå den 13 November.

Air China mellan Stockholm och Peking (19:00 - 02:40 svensk tid) bjöd på hårda säten och en dålig teve vilket gjorde att varken underhållningen eller sömnen blev speciellt bra eller långvarig. På terminalen inför check in på Arlanda mötte vi en kvinna i mammas ålder från Umeå som var på väg till Sydney för att segla i tre veckor, plus några ledig veckor. Vi bondade direkt och bjöd med henne på vår privatguidade rundtur i Peking, så att hon skulle slippa den sexton timmar lång väntan på en tråkig terminal. Och så kul vi hade!

Kinesiska Muren var fantastisk. Riktigt, riktigt mäktigt, det går inte att få själva mäktigheten på bild ens även om vi försökte. Guiden berättade om dess uppkomst och historia och varför det var korta trappsteg, långa trappsteg, höga och låga och plan mark om vartannat, om Tibertaniernas intåg i Kina och om själva E4:n som sträckte sig bort till Nordkorea och Indien.

Solen strålade. Vindjackan var behaglig till en början, sedan alldeles för varm. Vi åkte linbana upp till Muren, där vi nästan var ensamma - en linbana som nästan helt saknade säkerhetsanordning. Rumpan rymdes men inte så mycket mer än så, benen hängde och dinglade femtio, hundra meter upp i luften och det enda vi hade som höll fast oss, eller ja, som fanns där någonstans en halv meter bortanför kroppen, var en lättare järnställning som knakade och vibrerade. Jag KNEP ihop ögonen hundra meter ovanför döden men när Johan ropade nåt om utsikten kikade jag fram under luggen och allting blev plötsligt värt det. WOW.

Efter de två timmarna på Muren åkte vi kälke, bob, nerför hela de hisnande backarna, även där utan vidare säkerhetsanordning. En smal rutschkana och full fart och farttårar, skratt och G-kraft, och vääääldigt skakiga ben när vi var nere på marknivå igen.

Sedan somnade vi i bilen alla tre och vaknade upp vid nästa anhalt, Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden (den senare stängd). Vi åt middag (klockan 11 svensk tid, 18 kinesisk) på en inhemsk restaurang, fyra, fem rätter och det var så starkt så jag tänkte att min stackars mage kommer krascha. Men det gjorde den inte som tur var hehe. Efter två timmar sightseeing på egen hand i kylan (vi satte oss på ett Starbucks) gick taxin tillbaka till flygplatsen och jag somnade igen i bilen.

Vi vandrade runt bland butiker och min rygg gjorde såååå ont efter 36 timmar utan sömn, utan sängplats eller möjlighet till att ligga ner. Sedan äntligen kom flyget, mycket större än det första, och jag somnade direkt efter middagen. Johan och jag slumrade om vartannat och jag väcktes slutligen vid middag nummer två (snacka om konstiga matrutiner haha) klockan 10:00 på morgonen kinesisk tid, 03:00 svensk tid, 15:00 Nya Zeeländsk. Under flygresorna åt vi middag typ... tre gånger och frukost en, på helt fel tider för de respektive målen men mat är mat, och den sista middagen var riktigt god!

Så plötsligt var vi framme i Auckland!!! Auckland! Nya Zeeland!

Hur det kändes och var tänker jag dela med mig av nästa gång, nu väntar frukost, packning och sedan utcheckning från detta fantastiska vandrarhem. På söndag hyr vi bil.

Hoppas ni har det bra där hemma!

Kram

Jennie och Johan med röda ansikten och tröttheten som fortfarande är knockande, men går lite bättre för varje dag.