Vi skickade in en ansökan om att jobba längre än sex månader för två veckor sedan. Efteråt följde en vecka och sex dagar av ovisshet och stress och att i sista minuten försöka lösa och fixa allting inför en stundande och mycket brådskande avfärd medan vi samtidigt försökte intala oss om att vi visst kommer, och kunde, stanna ett litet tag till oavsett. Typ som att boka service för bilen, säga upp oss "men vi vet inte när", säga åt husägaren att vi kommer åka "men vi vet inte när", invänt telefonleveransen från Hongkong och nya inser och boka tid för att få ett godkännande av läkaren för att få dyka; hinna se och göra allt runtomkring, umgås med vänner, slappna av, åka till Barriärrevet, tackla diabetesen som inte vill samarbeta, kunna slappna av tillräckligt mycket för att inte vakna sex gånger varje natt antingen av sig själv eller av blodsockermätaren som ringer för att sockret är högt eller lågt, och sedan vara som en urvriden trasa när man verkligen måste stiga upp för att gå till jobbet... och så gör blodsockret att man blir uttorkad och får en panikångestattack.
Fast det låter värre än vad det var och är. Vi var, är, ettriga och effektiva och vi kramades mycket under de två veckorna. Vi var två under hela karusellen, och det lugnade mig tillräckligt för att kunna andas genom det.
Stressen bet i oss båda, men jag försökte låta bli att tänka på det; det fanns ingenting jag kunde göra åt det och det är sådana vi är, vi är inte så bra på planering och därför blir det ofta att vi får sätta oss ner i elfte timmen och skissa på en plan. Det har fungerat så här långt men det är ju såklart inte det vi egentligen önskar. Johan gnisslar och jag får tillbaka den där inre stressen som gör blodsockret högt, och blodsockret i sin tur skickar ut massor med annat som jag inte orkar mäkta med för stunden. Typ uttorkning, muskelvärk, huvudvärk, som senare leder till migrän, och så den enorma tröttheten, orkeslösheten, lite feber på det (av oklar anledning) och där är vi nu, fast ett par timmar senare.
Jag har precis varit till doktorn för att få det där godkännandet utskrivet. Och ny antibiotika för utslagen som kommit tillbaka och nu huserar på halva mitt huvud och driver mig till vaaaansinne. Jag ska inte tala om hur benen ser ut efter att jag kliat sönder dem. Jag hoppas ärren försvinner. Annars gråter jag nog en stund. Eller solar lite. Eller kanske förflyttar mig till Grönland och blir blek igen så att de inte syns. Det löser sig. Jag är inte så ytlig. Gråta skulle jag inte göra. Jag ångrar att jag kliade så mycket men det var världens skönaste känsla att göra det, alltså världens skönaste. Bättre än lammfilé på Texas Longhorn. Och nu har jag halva huvudet fullt av dem och att klia där... aaaah så skönt. Men jag ska inte. Dumt.
Läkaren sade att jag är allergisk mot någonting, att min kropp reagerar på någonting på jobbet. Men jag vet inte det jag, varför skulle det komma först nu efter sex månader? I samband med att jag fick dem så välte Charlie omkull mig på stranden så att kopplet skar in i huden och jag fick stora brännsår av det smutsiga kopplet, och infekterade sår. Sedan kom betten samma dag, eller möjligtvis dagen efter, och så bytte vi tvättmedel och SPF till andra märken, och så åt jag väldigt mycket gluten, och så kliade jag, så det kom fler. Och så spred det sig och så fick jag antibiotika och så slutade det klia och de torkade ut och nu är de tillbaka i hövvet.
Och idag har vi jobbat i SEX MÅNADER på farmen!
Jag skulle skriva något poetiskt som uttryckte min förvåning och ändå på något sätt, stolthet, men det kliade i huvudet så jag fick pausa. Nu måste hela jag pausa, för jag tänker laga lite mat innan jag hämtar Johan och Maddie vid bussen. Den andra engelskan var också risig idag så vi har varit hemma hela dagen. I solen. Jag var på stranden med Charlie. Fick skälla på honom, brotta ner honom och sen leta efter bilnyckeln i en halvtimme för jag trodde att jag tappat den. Sen hade Charlie ätit något konstigt så skiten kom liksom inte ut helt och hållet så det var inte det trevligaste att gå bakom honom nej.
Jag kastade en pinne i havet så han halvsprang dit med bakdelen hängandes och sedan var problemet ungefär ur världen men jag glömmer inte synen och det gör mig lite lätt illamående fast inte uttorkat illamående vilket är en klar förbättring efter de senaste veckornas marddrömsvärden. Nu har jag börjat äta strikt igen och ska göra det i två veckor framöver. Tjejerna äter carb feast med lightprodukter och jag kör fat feast med inga eller ytterst få carbs för en stund. Ni får stå ut med svengelskan för så blir det när man pratat engelska dagligen i nästan ett år. Det blir en sorts språkkrock ibland och grammatiken på ens eget modersmål är inte riktigt hundra när man tänker för snabbt.
Vi hörs, förhoppningsvis inom två månader, hehe.
Puss och kram som vi brukar säga när jag mailar hem, för så gör ungdomarna idag, säger dem, och jag är en ungdom idag.
Puss och kram
Jennie
PS. Our extension got approved. Vi får jobba kvar tills fjärde januari 2018, men jag har sagt en månad. Max en månad till, sedan måste och vill jag göra någonting annat. Inga mer bananer. Fyra veckor. Det kan jag stå ut med. Sedan reser vi. Den här gången gör vi faktiskt det - mot destination unknown. PUSS
