top of page

Jennie & Johan

"On a windswept hill by a billowing sea,

my destiny sits and waits for me"

Tillfreds

28 mars skrevs sista inlägget. Varken jag eller Johan trodde att det var särskilt länge sedan. Det var inte nyligt, men definitivt inte så långt tillbaka som slutet av mars. Det är illa. Det var illa att jag nästan inte kom ihåg lösenordet hit till bloggen. Instagram går före med all sin enkelhet och där laddar jag upp bilder varje dag. Jenniewrithe heter jag där, om ni vill följa mig. I april förra året gjorde jag en ny, stegade bort ifrån min gamla för att bli privat. För att andas. För att veta vem som ser mina bilder och kunna känna med den som kommentarer. För att jag var less på all ytlighet och hashtags och uppmärksamhet och snuskigt mycket bekräftelsebehov till höger och vänster. Se mig, hör mig, rör mig, gilla min bild.


Jag stod på gränsen till en stresskollaps, jag anade det bara inte. Jag boade in mig mer och mer i mig själv och för mig själv när alla andra, och alla andras tankar och åsikter och pladder och småprat blev för mycket för att hantera, för att klara av. Jag kom hem från jobbet en dag så fullständigt utmattad att jag svettades floder bara efter att ha tagit mig uppför de vanliga femtio trappstegen. Jag lade mig i sängen och tog mig inte därifrån. Det kändes som att någon hade dött. Som att jag hade dött, men på något sätt ändå levde. Jag vill aldrig hamna där igen.

Trots det så fortsatte jag att jobba, men kroppen sade ifrån, skickade förkylningar, migränattacker, extremt illamående, luftrörskatarrer och en efter en tills den dag när panikångestattacken inte gick över, jag kaskadkräktes och sedan inte tog mig ur soffan på en hel vecka. Jag orkade inte lyfta ett finger. Jag spelade Wordfeud, Quizkampen, Words in a Pic, loggade ut från Facebook och Instagram och scrollade istället genom bloggar och hemsidor. Hittade en sista minuten-resa till Kroatien som var nedsatt med 17.000 kronor som skulle gå följande onsdag. Och så bokade jag den.


Det är nästan ett år sedan nu. Elva månader. Och jag knner mig som en helt ny människa. Jag har lärt mig mycket om mig själv som jag kanske inte tänkt på tidigare. Jag har vuxit. Jag är en helt annan person. Jag ligger i vår säng i Australiens tropiska Queensland och trodde väl aldrig det här för ett år sedan, när jag låg där i soffan och tänkte att jag nog verkligen kommer dö av ångest. Vi jobbar på en bananfarm och det är okej och huset är helt underbart och utsikten är magisk och vågorna rumlar in mot stranden och hörs genom myggnäten över fönstren.


Jag har hemlängtan ibland. Jag har fortfarande ångest och tar fortfarande ångestdämpande tabletter. Men nu är det inte längre varje dag. Inte en gång i veckan. Just nu plöjer den genom mig, den första på sex veckor, och även om jag mår skit för tillfället så vet jag att den går över. Jag stressade lite för mycket i morse och så fort jag slappnar av så kommer den. Men det är okej. Det har jag också lärt mig. Det är grisigt att ha ångest. Det är jobbigt och surt och irriterande och hemskt och ältande och gnagande; men det handlar inte längre om att mitt liv är pest, att jag tagit mig för mycket vatten över huvudet med att bolla ett helt Fritids på mina två axlar. De må vara breda, men en sådan tyngd orkar inte ens Magnusson mer än några dagar, kanske veckor. Jag kämpade i fyra månader innan jag föll.


Jag älskar att vara här. Att höra vågornas brus och ta milslånga promenader efter stranden och vandra tillsammans med Johan. Förra helgen gick vi Kennedy Track, en åtta kilometer lång trek med krokodiler, sandkrabbor, öde stränder, fåglar, ödlor, Cassowaries och en eventuell Taipan som var det häftigaste på hela turen. Bilderna blev magiska. Solen sken. Vi var lyckliga. Vi är jämt så lyckliga här. Vi skrattar och vi kramas och vi pratar och vi ligger i varandras armar och vi skrattar och vi jobbar och lagar mat och tränar (ibland) och äter onyttigt lite för ofta och det här är de vackraste dagarna i mitt liv. De vackraste dagarna som varat i snart ett halvt år. Att vara här är näring för min själ. Att sitta på stranden och se ut över horisonten och det turkosa havet lappar ihop varenda skavsår och ärr som någonsin funnits. Allting som varit ter sig mindre jobbigt när jag sitter där. Gör yoga och lyssnar på Yoga Girls podcast som är helt underbar. Sand mellan de neonrosa tårna och håret som blivit mörkbrunt.


Och palmer som vajar för vinden. Kokosnötter som faller ifrån träden och svalpar när de rullar nerför sanden. Resekompisar som hälsar på och storartade planer och idéer och en enda stor, maffig njutning över att vara här, över att faktiskt bo här, över att om trettio år berätta åt våra barnbarn om tiden vi bodde i Queensland och såg en Taipan och dök i Barriärrevet och gifte oss i hemlighet på en sådan där strand (nej inte ännu, men det passade bra in i stycket. Oroa dig inte mamma, jag är fortfarande ungmö ;) och när vi satt vid elden en fredagskväll och såg upp på stjärnorna, körde hem i mörkret och vägen kantades av hundratals Wallabies. Alla människor vi mötte och träffade och reste ifrån och lärde känna från hela världen.


Hela världen.


Jag har hela världen i mina händer.


Jag helar min själ med palmer och kokosnötter och knallblått hav och långa promenader och skratt och allt det som jag skrivit om ovan. Jag har aldrig varit lyckligare än jag är nu. Tillfreds. Jag är nog för första gången helt och fullt tillfreds med tillvaron. Med alltet. Med allt det som finns runt mig, allt det som nu är min vardag. Tillfreds. Och vilken känsla det är.


Jennie






You Might Also Like:
bottom of page