Himmelen har öppnat sig och vi torkar våra kläder på elementet. Utanför fönstret dånar regnet, ett skyfall som varat i timmar. Fönsterrutorna i vårt lilla rum är lika blöta på insidan som på utsidan och en blixt lös precis upp skyn. Vi befinner oss i Franz Josef, dit vi ankom i går efter en väldigt lång bilfärd från Christchurch. Vägen tog oss genom Arthur’s Pass, ett oerhört vackert bergspass med förvånansvärt många raksträckor (minst två), men som sedan överraskade med backar så branta att alla uppmanas testa bromsarna innan de kör ner (om man av någon outgrundlig händelse inte använt dem innan). Skylten inför den brantaste backen hade skrivet i fet stil DEATH’S CORNER.
Jennie bromsade.
Sedan körde hon om en lastbil.
I regnet.
Dagarna går så fort och det är så mycket som händer att det är svårt att sortera ut vad man ska skriva om. Den tid man har över på kvällarna spenderas oftast med att planera morgondagen, kolla boende eller surra med andra att skrivandet hamnar lite i skymundan. Och det är ju helt okej, för vår del i alla fall. Vi är ju ändå med och upplever allt. Ibland är det däremot skönt att skriva av sig, även om det inte handlar om något specifikt.
Jag tänkte i alla fall fortsätta där jag lämnade er. Vid världens ände.
Det är möjligt att jag kanske, rent hypotetiskt, överdrev en smula i min beaktelse av vår resa norrut.
Allting var inte brunt. Det mesta var grönt.
Och solen sken.
Cape Reinga är den nordligaste punkten (egentligen inte, finns en udde som sträcker sig något längre ut) på norra ön, och således i landet. Här möter två oceaner varandra, Tasmanhavet och Stilla havet, och dess betydelse för maorierna är stor. Historien förtäljer att det är hit andarna av de döda kommer för att ta det slutliga steget till livet efter detta. Vi hade redan innan vi landade bestämt oss för att åka dit. Exakt varför vet jag inte, men vi landade i Auckland och tänkte att; ”Varför inte köra längst norrut innan vi vänder söderut?”
Utsikten från Cape Reinga var helt fantastisk. Vi hade strålande väder och sikt så långt ögat kunde se, och nedanför, två olika nyanser av blått som bröts mot varandra i ett virrvar av vågor. Jennie fick hålla hårt i sin nyinköpta Kiwi-keps, vindarna var otroligt starka när det inte fanns något som hindrade dem.
Nu befinner vi oss som sagt på sydön och jag funderar.
Slope Point. Sydligaste punkten på södra ön.
Världens ände?
