Vi kom till Christchurch igår förmiddag efter att ha kört en genväg - senväg - genom Lewis Pass, ett enormt bergsparti och runt 20 mil från Pannkaksklipporna och Punakaiki. Där bodde vi i en bungalow mitt i djungeln och såg både det ena och det andra vilddjuret, typ en megastor spindel i duschen (tänk er en harkrank på anabola) och flera Wakas, en kusin till den inhemska fågeln Kiwin. Vi besökte Pancake Rocks i stormande spöregn och kastvindar, stod på stranden och sprang ifrån vågor på en och en halv till två meter som rumlade in över sanden.
Vi tänkte egentligen åka upp till Golden Bay på nordvästra sidan av ön efter två nätter i Nelson men då väderleksrapporten visade på uruselt väder och vi redan haft en lugn slappardag styrde vi söderut utan egentligt mål i sikte. Vi kom fram till Westport efter någon timme och kände inte alls för att stanna, så vi parkerade vid New Market, köpte lunch och middagsmaterial och letade oss vidare söderut. Efter några minuter plockade vi upp vår andra och tredje liftare på lika många veckor, ett väldigt blött par ifrån Frankrike på genomresa på billigast möjliga vis. Bilen vrålade sig uppför backarna när den plötsligt var lastad till bredden och plattan i mattan gav 70 kilometer i timmen, hahaha!
Efter ytterligare en halvtimme var vi framme vid Punakaiki, såg skylten med Pancake Rocks och alla vandringsleder och bestämde oss för att inte köra längre än så. Det regnade och stormade och vågorna kastade sig uppför bergskanterna och det dånade och vibrerade i klipporna av de rasande krafterna. Boendet var mysigt och verkligen unikt.
Dagen därpå hade molnen lättat och vi begav oss återigen söderut. Stannade till vid klipporna igen för att få se dem i solljus och lugna vågor men det var inte lika häftigt. Bildmässigt var det förmodligen hästlängder bättre men för upplevelsens skull så var stormen faktiskt att rekommendera.
Vi körde därefter någon kilometer till, parkerade KEK och snörde på oss joggingskorna för en tur längs floden och en vandringsled som påminde om Uncharted och söderhavet och ens mest avkopplade dagdrömmar. Vi vandrade i två timmar i gassande sol och flera meter höga ormbunkar, palmer, björkar, ekar, tallar och höga buskar. Lägg till Jurassic Park på listan, för jag hade inte blivit förvånad om jag sett en Raptor eller T-Rex gömd bland den täta vegetationen. Så häftigt var det.
Vi åt varsin jordnötssmörsmörgås - säg det fort fem gånger - och jag satte mig bakom ratten. Johan började prata om en genväg till Christchurch, eller en senväg eftersom att den var sju mil längre, och jag svängde in. Skyltar med "No gas for 90 km" åkte förbi utanför fönstret, vägarna slingrade sig upp och ner genom toppar och dalar och kurvor och tät vegetation, öppna, vida fält med kastvindar och en turkosfärgad flod trots att himlen nu var grå.
Som av en slump hittade vi Hanmer Springs, en liten Schweizisk-inspirerad by eller samhälle med alpstugor, bergstoppar åt fyra håll, vissa med snö på. Hotell, motell, vandrarhem, restauranger och juldekoration var man än tittade. En riktig skidort mitt i en dalsänka när de bensinfria 90 kilometerna var till ända. Där hyrde vi mountainbikes och for iväg på en långtur när vi inte kunde boka turridning. En av oss kan ha vurpat. Farit över styret. Och allt fastnade på film, hehe.
Vi bodde på Kakapo, ännu ett mysigt vandrarhem, ägd av en asiatisk familj med mycket bristfällig engelskakunskaper. I köket den första morgonen, vi bodde där i två nätter, så frågade ägarinnan vad vi skulle göra idag och jag svarade att vi eventuellt skulle på turridning. I samma stund kom en ung fransyska in i köket, och ungefär så här lät det:
Ägarinnan: "Did jo heer they are gåing on hååse trek?"
Fransyskan: "Hååse?"
Ägarinnan: "Hååse Trek."
Tystnad. Jag: "We are going on a horse trek."
Mer tystnad. Sedan lyste fransyskan upp och utbrast: "Aaah! Hoppla?"
Hon hette Florence och kunde nästan ingen engelska men hade bestämt sig för att flytta till Nya Zeeland och jobba i ett år ändå. Vi bjöd in henne till vårt bord och pratade en stund, kunde strunta i grammatik och svåra ord som börjar komma allt mer lättsamt, och hade det riktigt kul.
Och igår vinkade vi hejdå till Florence, ägarinnan, Hanmer Springs och alla små stugor och Lewis Pass för Christchurch, där vi lämnade in bilen. Dag två här nu och imorgon får vi se vad vi gör och var vi hamnar. Vi är i alla fall överens om att vi kommer att hyra bil några veckor till, och blir eventuellt kvar här över jul och nyår.
PS. Lewis Pass högsta punkt var 907 meter rakt ner i ingenting och används ofta av lastbilschaufförer då vägen går tvärs genom landet och de slipper köra kustvägen. Det var en av de häftigaste vyerna längs resan helt klart, och definitivt inget för höjdrädda. 907 meter och det enda som skiljer en ifrån avgrunden är smala träd och ormbunkar. Räcken minns ni, vad är det ;-)
Kram
Jennie
