Rummet badar i ljus och jag föser upp mina mullvadsögon och undrar vad tusan som står på. i dörröppningen står en leende Johan och har precis varit och sprungit en mil. Klockan är åtta och jag förväntar mig att vara enormt bakfull då gårdagskvällen blev en flaska vin eller två och tungan släpptes lös allt eftersom att glasen tömdes. Jag skämtade med vår nya, skotske resvän som hette Merchant i efternamn om han varit "In the merchant business for long, like 30 years or something". Det tyckte jag var hilarious och kacklade glatt. Han hade aldrig hört det förut. Ehum. Harkel. Jag tror jag skrattade två gånger. Åt samma skämt. Åt mitt skämt.
Sedan spillde jag ut ris i hela rummet som Johan satte sig på huk och plockade upp, mitt i natten, trött och färdig för sängen. "Ska du inte hjälpa till?" frågade han. Jag kacklade bara glatt och lade mig till rätta. Påpekade tydligen att han skulle hitta ris i sin ryggsäck fram till påsk... Haha.... Det skrattade han inte åt, men det gjorde jag, och så somnade jag.
Morgonen där på, i morse, precis efter att Johan har föst upp dörren och hela rummet är så ofantligt ljust, insåg jag att min telefon inte hade laddat under natten och nu var död. Provade igen. Hände ingenting. Bytte laddare. Hände ingenting. Bytte adapter, bytte plats. Ingenting hände. Åååååh!!!
Städa, göra frukost, duscha, checka ut, bära grejerna till bilen, boka nästa boende, stanna kvar på logen och se en film med fem-sju andra fast vi tänkte åka iväg tidigt. Föra över alla bilder till datorn från simkortet. Packa det sista och sen ge oss iväg.
Vi körde genom hisnande landskap så vackra att det nöp i magen. Vi såg på kartan att det fanns en genväg till nästa ställe, Whanganui, från Taupo där vi bodde i natt. Så vi tog den lilla smala vägen. Följde den i flera kilometer. Svängde höger och vänster i korsningar och snart tog vägen liksom slut vid en gigantisk fårhage och vallhundar och två män på fyrhjulingar.
Det här är inte vägen till Whanganui eller hur, frågade jag när den yngre av den stängde av sitt vidunder. Han såg ut att heta David, Dejvid ni vet, vi är ju faktiskt utomlands, och var faktiskt rätt... Ja, nu läser ju Johan också bloggen, det är ju liksom vår blogg, men jag måste flika in med hur han såg ut ändå, inför insikten som drabbade mig tjugo mil senare. Jag kan låtsas att det gör det hela lite lättare.
David skakade på huvudet och garvade lite (ganska mycket). Det skulle nog jag också gjort om jag bott på en farm mitt ute i ingenstans och från ett annat ingenstans kommer en hyrbil körandes med två glosögda turister. Han förklarade vägen och vi tackade och körde därifrån.
Efter en kvart, tjugo minuter blev vi omkörda av en Jeep som stannade vid vägkanten och blinkade åt oss att göra det samma. Det var David med alla border collies på flaket - flaket. "Ni skulle ha sväng på förra avfarten", sade han och höll sig nästan för skratt, men ändå inte riktigt. Jag flabbade ifrån förarsätet. Tackade igen. See you guys, sade han och körde iväg med ögonen i backspegeln. Så vi vände om och hittade så småningom in på den rätta vägen med landskap som ur en DRÖM, en kurvig väg längs en bergshäll hundra meter över forsen på sina ställen. Det var så fantastiskt häftigt och mäktigt och underbart att jag mest bara satt tyst. Gröna, höga kullar, svepande vyer, får som betade på de branta sluttningarna, lamm som var så underbart gulliga och ulliga....
Och ingen telefon att ta bilder med, så allting sparades inom oss istället. Johan och jag och den vackraste natur vi någonsin sett.
Efter en stund, ganska många mil senare, när vi parkerat bilen framme i Whanganui, inser vi det där jag önskar att jag inte skulle ha insett, det räcker liksom med att en fågel skiter en över håret och inte en till, bara en liten stund senare. Man är redan grinig över det som hänt och vill inte vara med om samma sak igen, med en större bajsblobba. Men det var jag. För vet ni? Telefonen är kvar i Taupo. Haha!!!
Ups and downs men det är så det ska vara när man är på semester. Vårt nuvarande rum är det största vi haft förutom på hotellet och det är magiskt att sitta här och bara vara. Imorgon bitti blir det äggröra på ägg ifrån gårdens egna ankor. Och vidare ner mot Wellington... Och en ny telefon.
KRAM
Jennie, visar favoriter i repris istället.
PS. Angående pekfingret... Jag tror det råkade gå av lite grann när jag tjongade in det i bagageluckans kant, det känns som det. För plötsligt nervösa släktingar där hemma kan jag tala om att det är mycket bättre nu efter fyra-fem dagar, men fortfarande blått och ont vid böj och sträck (det var precis på fingerknogen jag slog i rätt rejält). Det som inte dödar härdar och jag har inte ens kommit till giftspindlarna än... Så det här är bara en baggis :-)
