top of page

Jennie & Johan

"On a windswept hill by a billowing sea,

my destiny sits and waits for me"

Soluppgång

Klockan är strax efter nio på morgonen, en tisdag och det är mulet, men inte kallt. Det är det aldrig. Linnet och shortsen är på oavsett dag på året, och fryst har vi inte gjort på många månader. Förutom de där allra första minuterna på jobbet när lokalen, som ligger i en dalsänka, fortfarande vaggas i nattens värmefrånvaro. Men så fort vi börjar jobba och röra på oss och andas och socialisera så kommer värmen. Solen går upp strax efter sex på morgonen numera, och ner tolv timmar senare.


Jag var krasslig för ett par veckor sedan med ihållande högt blodsocker så jag gick ner på stranden när Johan och tjejerna åkte iväg till jobbet. Där såg jag den mest magiska soluppgång jag någon sin sett. Det var kanske den första soluppgång jag någonsin sett, men ljuset var makalöst vackert och inga filter hade gjort det bättre. Himlen gick från svart till blå till mörkaste purpur och sprakande rött och orange. Molnen vad guldfärgade längs kanterna och alldeles fluffiga. Charlie och jag satt ner på strandkanten och bara... väntade. Han fick nog av att sitta still redan efter tre och en halv sekund, så han hoppade i vågorna eller sprang runt och letade pinnar. Men i ögonblicket när solen klättrade över horisonten, de där allra första sekunderna av dagsljus när havet och molnen och himlen blev till guld och koppar och brons... Då stannade Charlie upp. Vände huvudet mot horisonten. Stod stilla i en hel minut medan blicken var vänd mot solen som i rasande takt tog sig uppåt. Jag hade inte ord för det. Det har jag fortfarande inte. Att se det, skapandet av en ny dag, var mäktigt och kraftfullt. Att se hur himlen fylls av liv och ljus och ljud av morgonens första fåglar. Att se en ny dag födas. Och att dela det med den lurviga lilla grisen, som alltid sätter sig över ens fötter, eller alldeles, alldeles intill så att han nästan sitter på en. Hans tunga som fläks ut hela tiden och hans favoritkroppsdel - halsen och "armhålorna - att bli kliad på, det som gör att han kan stå stilla och grymta i flera minuter.


Det går i cirklar. Livet. Mänskligheten. Dagarna. En soluppgång skiljer sig inte mycket åt från en solnedgång. Samma färger, men tvärtom; allting i en annan ordning, solen dör istället för föds. Jag föredrar födelsen framför vilan. Vetskapen om att ljuset, hur litet det än är, som kommer ifrån bortersta änden av horisonten, bara kommer växa sig starkare och starkare. En ny dag.


Att om fem eller tio år säga till varandra och till våra barn där vi sitter runt lägerelden eller eldstaden i vårt stora, egenritade hus: "Jag och din pappa har bott i tropikerna, i regnskogen. Du vet, där träden jämt är gröna, där palmerna vajar för vinden och släpper ner kokosnötter i sanden. Där ananas och passionsfrukt växer vilt. Där havet alltid är varmt och där du aldrig behöver frysa. Sanden som är varm och känns som sammet mellan tårna, eller hård, närmare vattenbrynet, perfekt att springa på. Vi hade en hund också. Han var förstås inte vår, men han blev vår; och vi glömmer honom aldrig. Han älskade att riva upp skalet på kokosnötterna, rulla dem i sanden, och att äta dem. Han älskade att kasta sig bland vågorna, springa efter pinnar och att bli kliad i evigheter. Jag älskade honom. Jag älskade honom som att han var min."


Vi ska ha fyra barn. Johan säger tre. Men två av varje. Så att ingen av dem någonsin är ensam om de inte vill. Så att de alltid har någon att prata med om de inte vill vara för sig själva. Så att de känner att de får göra precis vad de vill utan krav eller prestationsångest över att vi så gärna vill att de ska bli raketforskare hos NASA och inte accepterar misslyckande. Vi är inte där än. Men kanske en dag. Inte kanske. En dag står vi där. Jag längtar dit. Till en knösig liten rödbrusig knodd som griper efter ens finger och skriker ut sin närvaro till Moder Jord.


Att få ett barn måste vara som det. Som soluppgången.


Bara att soluppgången gick från att vara en känsla till att bli ögonblicket när hennes ögon låses fast vid ens egna för allra första gången.


En ny dag. Ett nytt liv.


Jennie



You Might Also Like:
bottom of page