top of page

Jennie & Johan

"On a windswept hill by a billowing sea,

my destiny sits and waits for me"

Titta vad som hände här, ett blogginlägg!

Ja, här var det tomt i bloggskafferiet.


Det har hänt en hel del på två månader. Det är nästan halva vår resa som blivit bortskriven, eller icke dokumenterad den skriftliga vägen, mer än på mitt Instagram-konto. Jag ska börja lägga in vardagsbetraktelserna därifrån så att läsningen och nyfikenheten blir lite stillad, så att minnena vi har härifrån finns sparade i längre skrift.


Sist jag skrev ett inlägg satt jag i vår säng hos Charles i Melbourne och pratade om att åka till Adelaide. Vi hyrde bil några dagar senare, jag skrev ett brev hem till familjen (som jag ännu inte skickat, ehum) och lade brevet i en klädpåse jag också skulle skicka hem. Bilen var en röd Toyota av nyare mormorsmodell. Vi körde genom the Great Ocean Road men det var inte så vackert som det hade kunnat vara. Det kändes som en vanlig eftermiddag efter kusten i Nya Zeeland.


Alltså. Var ska jag egentligen börja? Två månader är lång tid. Jag kan skriva de utvalda delarna i punktform och återgå till dem i ett inlägg längre fram.


* Vi kom fram till Adelaide sent en kväll när det var mörkt och svängde in på det första stället vi hittade, vilket var ett motell med ett rum som luktade valfri kroppsvätska eller lik. Förmodligen hade någon dödat någon annan och sedan kissat på honom innan han gömt honom i bagageluckan fyra på morgonen. Ungefär så. Efter några minuters vädring försvann den värsta av lukten och vi sov som drottningar.


* Vi lämnade tillbaka bilen och checkade in på Glenelg Beach Backpackers för tre nätter alldeles vid stranden. Dagen efteråt träffade vi där Johan (Frankrike), Lindsey (USA), Hugo (Estland) och Richard (Irland). Vi hade där de bästa, roligaste, mest innehållsrika 10 dagarna på hela Australien-resan. Lindsey blev en vän för livet, vi klickade direkt och jag önskar så att vi hade kunnat fortsätta resa tillsammans.


* Vi köpte en bil hos en bilhandlare i stan. En supersexig, grå Ford Falcon kombi från 2001. Sedan åkte vi till IKEA tre dagar i rad och firade med köttbullar efter att vi köpt en bil. Andra dagen köpte vi kuddar, påslakan, örngott, köksattiraljer, en fleecepläd, och en luftmadrass från Anaconda. Så bäddade vi ut allt på kvällen och insåg att vi hade glömt täcke - så vi åkte tillbaka dit och köpte ett, den tredje dagen, "vi ska BARA köpa ett täcke nu!" vilket var det bästa val vi gjort. Fy satan vad kallt det blev efter det! Och ja... vi köpte lite annat än ett täcke... Bland annat korv med bröd där brödet var lika långt som fyra korvbröd hemma i Sverige och där korven var i Sverige-storlek och kostade mer än 5 kronor, typ 6.4.


* Vi fick jobb på en vingård via ett Working Hostel som var det grisigaste jag sett och som efter fem veckor fortfarande inte kunde erbjuda sina gäster jobb. Dagen efter ringde de och sade att vi har blivit dubbelbokade och inte alls har något jobb. Vi bodde därefter i bilen på olika campingplatser och eftersom att vi var lite för dåliga på att söka annat jobb körde vi mot Barossa Valley och Jacobs Creek för att höra med den vingården. Fullt, och med 65 personer på väntelistan. Men vänta, McLaren Vale Working Hostel ringde nyss och sade att de har fyra sängar lediga i ett 26-bäddrum, vill ni ha det?


* Vi brummade iväg till Mildura, rätt många hundratusen kilometer bort (typ). Vinkade hejdå till havet och Adelaide och kusten och Lindsey och Johan och Richard, bytte ut dem mot torra, bruna områden och ingen havsutsikt. Fick jobb på första försöket - fikon, för 3.10 dollar per låda, "ni kan enkelt plocka 6-10 lådor i timmen". Rummet var en egen stuga som delades med Marie från Tyskland. Bussen hämtade oss 06:10 och solen gick upp medan vi väntade på att börja jobba. Vi plockade 6-10 lådor. På 10 timmar. Folk gick igenom samma rader tre fyra gånger om dagen så vi märkte snabbt att det där jobbet var inte för att tjäna pengar utan för att kräla i smutsen bara för att man var beroende av farmdagarna. Ingen rast, ingen paus, bara 10 timmar i gassande sol som brände sönder våra nackar.


Jag drömde om fikon, jag åt fikon, jag såg fikon framför mig när jag blundade, frätte sönder fingertopparna då fikon är frätande. På tredje dagen fick jag en Golden Orb Spider i ansiktet som var stor som min hand. Jag såg bara sicksack-ränderna och dödskallen på ryggen som tydligt sade STAY AS FAR BACK AS POSSIBLE. Tog mig ur djävulsgapet, fick Supervisorn att stöna fram en häftig suck och där stod han hur länge som helst, helt extremt fascinerad. Jag hade problem att lugna mitt rusande hjärta, för rädd för att varken få fram tårar eller skrik. Efter det hade jag väl ett break down, tänkte att aldrig mer. Jag är färdig med det här. Johan sade att vi kämpar en vecka så vi får våra dagar, och jag höll inne allting, stressen, pressen, saltbristen, vätskebristen, träningsvärken, sömnbristen, för tre dagar till. Det gjorde vi båda två.


På tredje dagens morgon sade i alla fall den andra Supervisorn att mina och Johans fikon var jättebra, perfekta - och den fjärde dagen hade vi en bra dag, runt 30 lådor redan vid ett-tiden. Plus de sex vi fick av svenskarna som slutade för att "man inte tjänar en krona här". Nej, vi hade börjat inse det, men åtminstone fanns det pool på husvagnsparken där vi alla samlades efter jobbet, och jobbet var inte så jobbigt (tyckte vi då). I slutet av dagen kom den ena Supervisorn i sällskap av en bastant, korpulent karl med bröst och kepsen bak och fram. Eller ja, klockan var kanske ett. IS THIS YOUR BOXES? frågade hon (!), den knubbiga lilla mannen, och jag nickade. Där hade vi drygt 15 boxar, den andra hälften var fortfarande längs med den 200 meter långa raden.


Hon tömde samtliga och sade att de var värdelösa, att hon aldrig har sett sämre frukter, att de inte duger och en hel radda annat och det var väl inte precis ett Lindsey-ögonblick med henne. En stereotypiskt och uppenbart lesbisk kvinna råskäller ut två anställda, ropar dit ALLA andra som samlas i en ring fem meter bort och pratar om hur dåliga frukter hon just hittat. Det var liksom uppenbart att frukterna var våra när samtliga tittade på oss...


Och timmarna passerade. Sedan av en lycklig slump, ett hastigt ögonblick, fick jag under en millisekund se en kvinnlig kollega gå förbi vår rad långt borta med väskan över axeln. Jag gick ut till mötesfältet med våra resterande 15 boxar på vagnen och såg att alla hade gått.... Sprang tillbaka till Johan, skrek att alla hade åkt hem, vi skyndade oss att sätta stickers på lådorna, packa ihop våra saker och hann PRECIS till parkeringen när bussen kom. Jag var så jävla arg så jag hade kunnat klappa till Supervisorn rakt i hans belgiska ansikte, både för det och för de utspillda frukterna.


Åh förlåt vi glömde säga till er, sade han, ryckte på axlarna och klev in i bussen. Våra holländska vänner såg på mig och sade att de inte visste om vi var kvar eller inte. Konstigt tyckte jag, då våra väskor låg intill alla andras och efter fyra dagars luncher och snabba pauser så visste väl dem att det var just våra väskor. Men icke.


Vi gick aldrig dit igen.


En av farmarna kallade en afrikansk tjej för sin slav. I en hage bortanför fikonträden fanns det getter i mängder. Vanvårdade getter. Vi gick aldrig och kommer aldrig någonsin att gå tillbaka dit igen. Jag är fortfarande arg för det där, för den där dagen. Glöm och gå vidare, visst, men glömma det kommer jag aldrig göra. Vi har än idag inte fått en enda krona för det där.


* Vi kan snabbspola lite förbi ilskan och de tårar jag släppte ut när vi var ensamma i stugan den kvällen. Jag var arg i flera dagar.


Vi hamnade efter cirka 350 mil (!!!) i världens vackraste strandhus vi nu delar med två irländska tjejer. Ett helt, stort, flådigt hus med utsikt över havet, det riktiga havet, vågorna hörs ändå hit och det finns palmer och kokosnötter och luftfuktighet på 100 % och en hund som älskar att vara på stranden och bada och fånga pinnar och äta mat och... vi har nu jobbat tre veckor på en bananfarm där service och omtänksamhet råder på varenda centimeter av bygget och det är tungt och jobbigt, men huset, alltså huset... Ett drömhus. Lovar att berätta mer senare!


Jennie
























You Might Also Like:
bottom of page