top of page

Jennie & Johan

"On a windswept hill by a billowing sea,

my destiny sits and waits for me"

På äventyr på Australian Open

Johan älskar tennis.


Jag älskar Johan, och alltså är jag en andra gradens tennissupporter.


Australiens största tennisturnering, för att inte säga en av världens största, gick av stapeln här i Melbourne igår, precis när vi kommit in i landet, som att arrangörerna visste det. Och inte nog med det, den anordnades i staden vi precis börjat göra oss hemmastadda i. Vilken tur för oss alltså, när Johan gillar tennis och sådär.


Jag har sett någon eller några halvtimmar här och där på teve men ingen av dem når upp till den totala mängd speltid som grabbarna kör med. Tre och en halv timme långa matcher, i 35-gradig hetta! Det är respekt!


Så Johan var uppspelt och glad att vi skulle dit. Det var jag med, för solen sken, Johan var glad, solbrännan började göra sig tydlig och jag tyckte att det i alla fall var lite spännande att se på en riktig tennismatch eller två.


Det var ungefär femtio tusen andra som tyckte samma som vi. Det var folk överallt. Kön till kebabstället och korvstället milslång, folk som trampade en över fötterna och mumlade ”sorry, so sorry” medan de hasade iväg för att trampa på någon annan. Jag älskar Johan och solsken och glada människor. Jag älskar inte packade sillar eller folk som står stilla eller mitt i vägen eller folk som står stilla och blockerar vägen, eller som trampar en på fötterna helt med flit och mening bara för att de är för lata för att vänta fyra nanosekunder så man hinner flytta sin lilltå.


Jag fick en ryggsäck i nyllet när jag stod vid fläktarna som blåste vattenångor och njöt av att bli nerkyld några hundra grader. Hey watch yourself, fräste jag och killen sopade till mig igen när han vände sig om för att se vad det var för något som gafflade nere i knähöjd. Nästa människa som trampade mig över tårna eller som gick in i mig när jag svängde åt höger eller vänster råkade kanske få en armbåge i sidan, eller i knävecket, beroende på hur man ser det, och så log jag mitt raraste leende och sade ”sorry, so sorry”.


Och in på läktaren kom vi.


Två män på varsin sida om ett nät. So far so good, det fattade jag. Jag fattade även 15, 30 och 40-systemet, att bollen var en tennisboll och att racketet de sopade till bollen med i ungefär tvåhundra kilometer i timmen var ett tennisracket.


Den ena mannen på den ena sidan vevade till och lät som den där sköldpaddan som har sex på Youtube, ni vet, och den andras svarsreplik var weeee varje gång han sopade till bollen. Så coolt, sade jag och lutade mig närmare.


Jag bad Johan förklara vad och hur det går ut på. Han gjorde sitt bästa, det gjorde han. Och jag sögs in i spelet, i atmosfären runt och på banan, så häftigt att vara där och samtidigt vara det med Johan. Vi hejade och ropade och buade. Och jag applåderade så det brände i handflatorna när alla andra gjorde det. Efter en extra hård applåd vände Johan sig till mig och frågade vad jag höll på med. Jag applåderar, svarade jag. Han vann ju. Nä, svarade Johan, han vann en matchboll (eller något). Jag tittade förbryllat på honom. Men varför står det inte något där uppe på poängtavlan då? Varför blev inte femman en sexa?


Jo förstår du, svarade han, mycket tålmodigt fast ändå med skrattet alldeles nära, att han måste vinna tre stycken... någonting... (det har jag råkat glömma) till innan femman blir en sexa, och sedan måste han vinna igen innan han vinner helt och hållet.


Jaha... Men då förstår jag verkligen denna underliga sport lite bättre. Inte...


Så jag satt där en väldigt lång stund och fattade väldigt lite.


Nästa manliga match (vi såg några kvinnor också) som Johan pratat om att han velat se hur länge som helst, nån Song från Kina-området antog jag eftersom att han hette Song, började någon timme senare. In på banan klev en afrikan av något slag och Johan pekade ”där är han”. Och jag fattade mycket lite igen. Men du sade ju att han hette Song, sade jag och försökte fatta någonting.


Han hette Tsunga. Och var från Frankrike.


Och så servade han skithårt så jag aldrig sett på maken, men Johan hann förklara att vår egen Söderling servade mer än 30 kilometer hårdare, 230 kilometer i timmen! På riktigt!


Och sedan landade bollen på den andra sidan och den andra mannen hivade iväg den.


Och nös.


Och fick tillbaka bollen.


Och nös.


Och nös och nös och nös och nös och fick några poäng och så nös han igen. Det lät verkligen som att han ropade ACH OOO varje gång han nuddade bollen. Jag började fundera på om man blev utslängd om man råkade ropa prosit, men jag vågade inte prova, så jag skrattade i smyg under min hatt. Efter en stund bytte han till ASCHIM, som mig veterligen ligger i Göteborg, och han var mer Puerto rican än Glenn någonsin kan drömma om.


Och så på sista, sista serven så kom jägarvrålet. ACHOOOO HIIIIIII.


Rakt in i nätet.


Ridå.


Vi åkte hem när matchen var slut och Tsunga vunnit (eller om det var nys-mannen, jag blev aldrig riktigt klok på det där). Jag tror inte att jag sade så mycket på vägen hem. Jag satt mest bara och filosoferade. Funderade. Tänkte tillbaka. Det var den mest intressanta dagen på länge och riktigt härligt inspirerande trots att jag fattade mycket lite.


Jag tänkte för mig själv att tennis nog är en sport för mig ändå, jag som är fyrkantig hela jag och inte kan med några bollar över huvud taget (förutom manliga hihi). För jag må ha fattat mycket lite av vad som pågick och hur man räknade och vad som egentligen räknades som vad, men det innebar också att jag fick vara glad dubbelt så mycket. Applådera dubbelt så mycket. Glädjas åt vem än som vann och göra det med hela hjärtat.


Det är svårt att vinna i tennis. Men när man väl gör det på riktigt, och man är sjutton år gammal, då kanske det till och med är så att det finns något där i ögonvrån som inte funnits där minuterna tidigare, i alla fall hos dem som snart ska fylla tjugofyra. När hela läktaren kastar sig upp och skriker, applåderar, kramas, bankar på sidoväggarna, ropar YOU ARE THE FUTURE, och någon stolt äldre herre bakom oss säger att pojkvaskern är sjutton år gammal.


Då.


Då kan jag ge vad som helst för att sitta där och insupa allting, trots att jag förstår mycket lite.



You Might Also Like:
bottom of page