Jag drömde om hemma i natt igen, vaknade upp i en säng så långt borta att det är skrattretande att tänka på – det går nästan inte att komma längre bort från det jag drömde om. Det var ungefär fortfarande samma handling; jag inser att jag är hemma, har lämnat mina grejer på Nya Zeeland, inklusive min man, och tänker resa tillbaka dit så fort som möjligt.
Denna gång var det inte vinter och kallt och jag var inte hemma hos mamma som sade att ”är du hemma är du hemma, nu kan du inte åka någonstans”, utan jag var i ett hus, jag vet inte vilket, och pappa var där. Det var bestämt att jag och vi skulle vara där i en vecka innan vi åkte tillbaka, bara för att hinna umgås så mycket som möjligt innan nästa epok började, resan över till Australien. Det var en fin vecka hos pappa, soligt och varmt och jag hann vara hos farmor och farfar en gång, vilket jag bar med mig när jag gick till det där huset för att vänta på anslutningsflyget.
Men taxin kom aldrig, jag hade inget betalkort eller flightnummer, pappa kunde inte skjutsa mig för att det brann i vardagsrummet (allt jag räddade var en yoghurt och en tygpåse), och jag var fast i det där huset – eller på väg ut ur det, eftersom att det stod i lågor, brödrosten eller någonting.
Johan och jag pratade lite innan vi klev upp, så där som vi alltid brukar göra, och han sade att han också drömt om hemma, att han saknar det. Saknar att ha en vardag, rutiner, även om den saknaden bara är kortvarig och förvaras långt bak i hjärnan och sällan tänks på. Det är kanske så det är. Hemlängtan. Men det gör varken bu eller bä att prata om det. Det är klart att man har hemlängtan när man är så långt bort det går att komma från sin familj och sin vardag och sina rutiner. Vi har nog inte riktigt smält ännu att vi är i det absoluta paradiset...
Jag är inne på min sista påse Sverige-tuggummin. Tuggar omsorgsfullt en om dagen, blandat med Extra som finns att köpa här men som inte alls är i närheten av lika goda. Jag drömde att mamma skickade tre nya paket. Alla var i fel smak och tillverkare, men det var okej för jag visste att hon brydde sig och bara ville mig väl.
Men även om jag drömmer om att jag träffar min mamma och pappa igen, min farmor och farfar och min syster, även om jag ibland tänker att jag står mitt i ett helt otroligt äventyr och känner mig för ett ögonblick väldigt vilse, liten och hjälplös och avskärmad från deras skratt och närvaro så skulle jag inte vilja resa härifrån. Vi är inte färdiga här, och detta äventyr fängslar mig mer än vad det skrämmer mig. Det är så mycket kvar att se och göra, vi kan inte åka härifrån nu, vi har inte ens hunnit till Australien! Vi är här tillsammans, jag och Johan, och vi har varandra. Han är min och jag är hans.
Att vara här är stort. Det är större än jag trodde, läskigare än jag trodde, men bakom det (eller framför, då jag har valt att trycka undan de känslorna till förmån för allt det positiva) så finns den där upptäckarlusten, äventyrslusten, det där skrattet som aldrig är långt borta, alla lyckliga, skrikande kramar när jag kommer rusande mot Johan och slänger mig om hans hals. Alla vinglas, middagarna vi lagar och äter tillsammans, alla människor vi träffar och reser vidare med. Att han bara trycker min hand när vi rundar kullen och jag vet precis vad han tänker i det ögonblicket och att jag är så underbart glad att uppleva det med honom.
Det är så fantastiskt att vara här. Det är det häftigaste jag någonsin gjort och jag är så glad att vi åkte hit. Det var faktiskt inte så svårt när man tänker efter. Boka flygbiljett och resa iväg. Vad var det och vara nervös över? Vi är här nu och har precis cyklat i två timmar, vi paddlade kajak i en fantastisk bukt igår, har havet mindre än en kilometer bort fortfarande och scrollar genom olika aktiviteter. Ridning, vandring, köra fyrhjuling, parasailing, river rafting... Och en glass nu och då bara för att. Bara för att det ibland behövs, för blodsockret.
Nu ska jag laga middag och maila min farmor och farfar. Vi hade inget WIFI på förra stället och heller ingen täckning så det var svårt att lämna livstecken. Nu gör jag det. Vi hörs snart igen.
Kram
Jennie, från Prince Albert i Nelson, Nya Zeelands soligaste punkt (och ett jättebra hostel). GRATIS FRUKOST! Och gratis WIFI och gratis cyklar och gratis parkering. Hallelujah. Hade Albert tagit resten av familjen med sig från Almunge/Österbybruk hade detta ställe fått 10 av 10, och föräldrarna fått en glad barnvakt inför middagen vid restaurangen alldeles vid havet (och solnedgången som ska vara alldeles magisk).
PS. Så här långt har vi stannat mellan en och tre nätter i följande städer byar, hus. Norra ön: Auckland, Whangarei, Whangaroa, Whangarei, Te Ahora, Rotorua, Taupo, Whanganui. Södra ön: Anakiwa, Nelson.
Bilder kommer snart! Min telefon gick sönder och vi har alla bilder fram till i onsdags på minneskortet. Tar en stund att föra över. Men oroa er inte, det löste sig med telefonfronten ganska omgående och vi fick superpris på en ny Xperia. Halva priset. Tack Johan. <3
