top of page

Jennie & Johan

"On a windswept hill by a billowing sea,

my destiny sits and waits for me"

Norrut

Last stop before Cape Reinga.

Så löd skylten vi just kört förbi. Vi var på väg mot världens ände, med ett enda mål i sikte. Vi hade passerat punkten utan återvändo.

När vi till slut äntligen lämnade Auckland så gjorde vi det i den hyrbil som skulle guida oss de kommande tre veckorna.

Senast jag körde vänstertrafik var också den första gången jag körde vänstertrafik. Då var jag och mina syskon på väg hem från Port Arthur, fängelsekolonin i Tasmanien med en fascinerande och tillika tragisk historia. I år är det 20 år sedan massakern där en ensam gärningsman sköt ihjäl 35 personer.

Daniel hade kört hela vägen dit och jag satte mig för första gången i förarsätet på väg tillbaka. Mörkret hade börjat lägga sig, regnet vräkte ner och naturen hade gjort sitt bästa för att överta den väg som människan dragit genom den täta skogen, gröna fingrar som nästan grep tag i asfalten.

Så plötsligt, i skenet av strålkastarna, dyker en stor fågel upp mitt på vägen, tillräckligt långt bort för att hinna undan. Jag hinner bromsa, tänker jag. Malin, antingen i ett uns av blodlust eller plötslig panisk klarhet av att vi nu har en bil bakom oss, tänker annorlunda och skriker KÖR KÖR KÖR. Plattan i mattan. Bokstavligt talat fem minuter av vänstertrafik och jag har redan bragt en fågel om livet. Bra start.

Jag intalar mig att fågeln hade dödslängtan och en bra livförsäkring.

Det var alltså lovande förutsättningar när vi rullade ut på Aucklands gator. Vis av erfarenhet och brist på high score så hade vi två rödljus och en bro senare lotsat oss ut på motorvägen. Det stora äventyret skulle äntligen börja!

Målet första dagen var Whangarei, norr om Auckland, men för att förvilla eventuella förföljare avvek vi från motorvägen in på en mindre väg som vi trodde skulle leda oss rätt. Det gjorde den inte, men när landskapet bredde ut sig i sin fulla prakt så kunde vi inte vara gladare ändå. Där och då visade Nya Zealand upp sig från sin allra bästa sida. I strålande sol körde vi på smala vägar genom ett landskap som ständigt överträffade sig själv. Genom böljande kullar och djupa dalgångar tog vi oss försiktigt framåt, och jag förundrades och förbluffades över variationen. Skrattet låg alltid nära till hands.

Åker du norrut i Sverige vet du ganska exakt vad du får så snart du passerat Gävle. Inte här.

Ena stunden är en bergsvägg täckt i barrträd, som att köra genom våra norrbottniska skogar, för att minuten senare, hårnålskurvan efteråt, mötas av ormbunkar och palmträd som växer så tätt att du inte kan se en meter bakom trädlinjen om så ditt liv hängde på det.

Vi hoppar fram två dagar.

Vi var på väg norrut. Vi var på väg mot världens ände, med ett enda mål i sikte. Vi hade passerat punkten utan återvändo.

Ju längre norrut vi kom så kunde vi se hur det gröna landskapet vi så förälskat oss i förändras mitt framför våra ögon. Det gröna blev brunt och det som återstod blev torrt. De tidigare så vackra lövträden förbyttes mot kala vindpinade träd som vridit sig efter vinden. De vidsträckta landskapen kvarstod, men en slags råhet infann sig. Ett kalhygge passerades. Gröna fläckar här och där.

Det krävs en viss typ av karaktär för att bo norrut, tänkte jag för mig själv och log.

För några år sedan fanns det inte ens en riktig väg ut till Cape Reinga. Nu slingrade sig en asfalterad väg upp och ner, upp och ner. Varje krön som passerades tänkte vi att vi skulle vara framme, bara för att mötas av än mer backar.

Till slut, fyra timmar senare, var vi äntligen där. Vid världens ände.


You Might Also Like:
bottom of page