Skrivet 24/11, publicerat 25/11.
Det här med att köra bil i Nya Zeeland. Jag pratar inte bara om vänstertrafiken som är en hel uppsats i sig, men vi kan börja med den. Att sätta sig på passagerarsätet i den vita hyrbilen och inse att där finns en ratt och pedaler, och att sedan få förklarat för sig att blinkersen inte bara sitter på fel sida, utan också är spegelvänd, det är hjärnträning på riktigt!
Så nu kör vi alltså på vänster sida av vägen, kör om på höger sida (jag måste bara få säga hur skönt det är att bilen är automat, annars hade det garanterat blivit rotmos av min hjärna), vi har blinkersen till höger och spegelvänd sådan. Det går ändå rätt hyfsat och faktiskt helt utan anmärkningar efter en stund. Tills vi kommer till en rondell. Vad tusan gör man nu? Hur kör man? Blinka, vart tittar man? Gasa med höger fot, se åt fel håll, hålla koll på bilen och bilister och vägmarkeringar och oj, nu blinkade jag åt fel håll.
Det må så vara. Vi har klarat vår första rondell, woho! Nu brer Nya Zeelands mäktiga kullar ut sig framför oss, höga, låga, aldrig plant någonstans, branta, höga, låga, böljande, får och kor och hus här och där och ens hjärta som slår lyckliga, mäktiga slag. Hastigheten är 100 kilometer i timmen. Den som gjorde hastighetsbedömningen och de som gjorde vägarna jobbade inte i samma byggnad och inte i samma lad, och är definitivt inte i maskopi med Google Maps tidsbedömning från A till B... Lägga på en timme är standard, ibland behövs betydligt mer än så märkte vi.
Det är 100 km/h. Fri sikt cirka hundra meter framåt innan vägen svänger upp över ett krön, runt en kurva, förbi ett enormt träd eller bara helt försvinner i fjärran. Vägen är lagom bred för två bilar att mötas utan att kyssas. Vägmarkeringarna är vita och gula. Där vägmarkeringarna slutar på kanterna är vägen slut. En, möjligtvis två Jennie-fötter ryms mellan markeringen och vägens slut. Vet ni vad som finns där efter, när Jennies fötter – eller vägen – tagit slut? En bergsvägg. En tjock, tät djungel. Eller bara avgrunden, rakt ner i det böljande blå eller trädtopparna eller en brant kulle långt, långt där nere.
Trettio, fyrtio centimeter bortanför vägmarkeringarna finns det inget annat än luft. Vi har kört i hundratjugonio mil enligt mätaren och jag har ännu inte sett en enda plats eller ställe där man skulle kunna köra av vägen och leva, haha. Långt, långt nere skymtar en kohage. Jag talar om så långt ner att trädtopparna inte når upp till vägen ens om de sträckte på sig. Ändlösa fält och kullar eller en bergshäll, djungel, papegojor och en strand ännu längre ner än det högsta trädet i världen. Missar du kröken är du körd. Och krökar, kurvor, är Nya Zeelands specialité.
Låt säga att vi kommit upp i dessa hundra kilometer i timmen. Den fria sikten är hundra meter som vanligt men nu börjar man vänja sig. Gasa, bromsa, gasa, bromsa, ingen Eco Driving direkt men vad gör ma. Sedan mitt i allt kommer en skylt med ”35 >>>” och så står man på bromsen för att inte flyga rakt ut i denna vackra avgrund när vägen plötsligt svänger, och hastigheten ändrats till 35 i den skarpaste kurvan någonsin, en äkta U-balle som körskolläraren Sandra skulle ha sagt. Från 100 till 35 på hundra meter. Man tackarrrr.
Det går inte att ta ögonen från vägen för en sekund eftersom att den grå asfalten ändras var och varannan meter, skarpa kurvor avlöser varandra och runt hörnet kommer en lastbil eller en Jeep och slickar den vita bilens sidor med vindpustar av rang. Här finns heller inga räcken, eller nu ljög jag - några få futtiga halvmeterhöga stängsel under de värsta kurvorna men annars ingenting. I do love to live dangerous.
Det är fantastiskt roligt att köra bil i Nya Zeeland. Vyerna ser man sig aldrig less på, inte för ett ögonblick, och det dyker hela tiden upp rekommenderade ställen att köra till, rastplatser, små byar, kaféer, restauranger, hamnar, museum, vingårdar, utsiktsplatser. Men det är inte särskilt säkert, och överskrider man dessa 35, 45 eller 60 i kurvorna och tänker att ja men det här är ju inte så farligt, så är man innerligt tacksam när vägen blir rakare igen för att man fortfarande lever. Den lektionen fick man lära sig ganska fort när G-kraften slungade en bak i sätet och man stod på bromsarna haha... Jag erkänner att det tog några timmar innan jag kände mig säker nog på mig själv och bilen så jag också kunde ligga i 100. Det gör man oftast inte ändå, och det är helt okej. Säkerheten först.
Nu är vi i Matamata. Eller om det var Maramara. Nä, Matamata lät rätt. Vi bor i en liten, mysig stuga med en mjuk dubbelsäng och fåglar alldeles utanför fönstret oh berg alldeles bakom oss. Imorgon väntar ett efterlängtat besök i Hobbiton, som ligger några mil härifrån, sedan Roturoua och de heta källorna. Det finns så mycket att se och göra att vi aldrig sitter sysslolösa.
Vi tankar, vi kör, vi handlar billig lunch – ofta små pajer eller hamburgare från bättre ställen än McDonalds. Lokalodlade är de godaste, och lämnar man brödet händer det inte så mycket med blodsockret. De senaste två vi har köpt har haft både rödbetor och rårivna morötter på sig bland all ost och bacon och sallad och den tjocka hamburgaren, det var en upplevelse.
Vi köper middag från Countdown eller Newmarket, typ Ica Maxi. Tar med oss det dit vi åker, in i kylen och så lagar vi det och frukost innan vi åker vidare. Ägg och färska korvar och massor av grönsaker. Bagageutrymmet är rätt kallt så där får matvarorna stå med en och annan iskall ölburk som kylklamp tills vi är framme på nästa vandrarhem. Jag inbillar mig att äggen och korven klarar den resan på fem-sex timmar utan att förvandlas eller skaffa sig mördarbakterier som däckar oss i dagar. Har jag fel? Hittills har vi då mått strålande...
Nu ska jag avsluta den här novellen för idag. Det är fortfarande varmt ute och vi har svängt förbi the Warehouse och köpt oss hattar och ett par nya t-shirtar för att värja våra axlar lite. Jag märkte redan dag två att jag hade för mycket packning i klädväg så varför jag köpte en till t-shirt vet jag inte... Kjolen och khaki-shortsen och tre av de fem medtagna linnena ligger kvar i ”packningskorverna”, tillsammans med tre (!) sommarklänningar, löparvästen och flera behåar... Två par strumpor, en klänning, ett linne, ett par jeansshorts och huvtröjan är vad jag använt nu i nio dagar, haha... Förutom underkläder då förstås.
Här finns ju tvättmaskin på varje vandrarhem. Och affärer. Kanske jag skulle rensa lite. Mammas vindjacka kommer att lämna oss inom kort. Vi får se. Nu ska vi nog göra oss lite mat. Och träna. Vi försöker träna varannan eller varje dag, skönt efter så många timmar i bilen. Imorgon blir det hotell i tre dagar i Roturoa, ska bli skönt att bara få promenera lite.
Vi hörs när vi hörs. Ta hand om er!
KRAM
Jennie, the kiwi chick (ni ska få se kepsen)
